Tror jag idag fick lite större förståelse för mödrar med förlossningsdepression och liknande som sätter ut sina barn i skogen eller dränker dem i badkaret och sedan bara fortsätter som vanligt med sitt liv. Issa bestämde sig för att vara helt omöjlig i stort sett hela resan hem till Skövde från Snesslinge. Hon ville inte vara i buren, hon kunde inte hålla sig still utanför buren, hon skrek, hon kraffsade, oavbrutet. Till slut vet man inte riktigt vart man ska ta vägen, och blir frestad att strypa helvetet. Inte för att det är hennes fel såklart, det jobbiga är just att jag inte vet hur jag ska kunna hjälpa.

 

Så, jag ska alltså verkligen inte skaffa barn på ett bra tag (om någonsin), om inte annat för barnens skull. Inte för att jag på allvar jämför min jobbiga katt med människor som mördar sina barn, men det grundar sig nog i samma känsla. Nu är vi alla hemma igen i alla fall, och nu har hon minsann sovit snällt sen vi kom hem. Hon kunde inte göra det i bilen, eller på tåget?

 

Glad påsk på er från det röda huset i Snesslinge. Thomas, jag och Issa åkte ut på landet redan i torsdags för att fira påsk. Issa växlade lite mellan att vara jätte snäll och jätte jobbig under er tågresan hit, men på det hela gick det bra, och när hon väl kom hit så är hon hemma direkt och tar över stället. 

 

Igår blev det öl och pommes på Williams i Uppsala med gamla vänner, och den härliga nostalgiska bussresan hem med 00.20 bussen (fast förr i tiden åkte jag sällan hem 00.20, snarare 02.20 eller varför inte första bussen på morgon runt 06.00). Thomas förstår inte att vi någonsin orkar gå ut när man faktiskt måste ta sig in med bussen till Uppsala som tar över en timme, men det var ett äventyr det med.

 

Idag däremot ska vi måla ägg hos farmor och kanske leta lite påskägg.

 

Känner att jag måste kasta ihop ett inlägg om en av de bra sakerna som faktiskt existerar i världen såhär på söndagskvällen, nämligen vårfinalen i poetry slam i Göteborg. Efter alla dåliga nyheter och utbredd idioti som bland annat mitt senaste inlägg utmynnade i är det som varm choklad för själen att gå på poetry slam (ja, jag vet att man brukar säga "balsam för själen" men det låtter ju helt ovettigt, varm choklad är nog bättre för själen).

 

Efter att ha tittat på alla de underbara tävlande, för att inte tala om de välförtjänta vinnarna så väger det nästan upp lite av allt det dåliga och man återfår lite av sitt hopp för mänskligheten. Mer poetry slam åt folket. Vet ni vad det är borde ni kolla upp det, eller ännu bättre, gå och titta. God natt.

 

Thomas har sagt någon gång att livet skulle vara enklare om man bara var dum och inte brydde sig om allt som är fel med världen, idag är en sådan dag då jag förstår honom. Jag blir så ARG och inte tala om RÄDD av att läsa om hur världen ser på våldtäkter idag tydligen. Hade du kort kjol får du skylla dig själv, var du full får du skylla dig själv, om du flirtade får du skylla dig själv. Och uttlanden som "pojkar är ju bara pojkar", "alla beter sig lite dumt ibland" och liknande verkar inte ovanliga. Är du en lovande idrottare med bra betyg är det tydligen också okej av våldta.

 

Jag gör ett försök att förstå det här, är det att man tycker att våldtäkt inte är så illa? För min del så ser jag på det som... slutet på livet ungefär? Förstå mig rätt, jag tycker inte att man som våldtagen ska lägga sig ner och dö, men det är så allvarligt att det är mina ögon, att jag inte riktigt vet hur jag skulle kunna ta mig förbi det. Jag tror också att en våldtäkt är något som en person lever med hela livet, och därför tycker jag att det är självklart att gärningsmännen ska behöva leva med det hela livet.

 

DET SPELAR INGEN ROLL ATT DIN SON BARA ÄR 17 ÅR, FLICKAN HAN VÅLTOG MÅSTE LEVA MED DET HAN GJORDE TILLS HON DÖR, OCH HON HAR INTE ENS GJORT NÅGOT FEL, SJÄLVKLART SKA DIN SON FINNAS MED PÅ LISTAN MED SEXUALFÖRBRYTARE TILLS HAN DÖR!

 

Sen om denna pojke nu förändras och inser hur vidrigt de han gjort är, fantastiskt, men det förändrar inte att flickan måste leva med vad som hänt.

 

Så, vill ni se lite vad jag pratar om så har bloggaren Zombielicious sammanfattat olika kommentarer kring våldtäkt som är en av anledningarna till att jag skriver överhuvudtaget, gå hemskt gärna in och läs. Anledningen till att jag skriver är just att jag blir så rädd, att dessa kommentarer som borde vara omöjliga faktiskt finns och jag liksom inte vet vart jag ska ta vägen, något måste förändras, NU!

 

 

 

Tre timmar med nålar som penetrerade huden blev det i förmiddags. Sist tog det drygt två timmar och kommer ihåg attt jag då tänkte att jag inte skulle göra något som tog längre tid än så. Men det gick. Till en början, liksom sist, är det verkligen inget att klaga över, jag tänker mig att det känns lite som det ser ut att kännas, som en liten vibrerade nål mot huden, känns lite som en epilator för övrigt. Men när det känns som minst är det nästan behagligt, medan när det gör mycket ont så känns det som en betydligt större och elakare nål som går in till benet typ. Vilket av dessa man känner verkar bero mycket på vart man tatuerar och med vilken nål, för mig var det värst närmast handleden och närmast armvecket.

 

På tal om ingenting, jag ska förresten tatuera mig imorgon. Bara ändå liksom. Det är lite så det känns, som att jag inte riktigt förstått att det är imorgon det händer, och så börjar jag tänka lite mer på det... sen slutar jag snabbt, för om jag faktiskt börjar inse att det är på riktigt så gör magen uppror.

 

Det är knasppast en nyhet egentligen, såklart är det en idé jag tänkt länge på och bokade tiden för två månader sedan. De flesta vet säkert att det är min andra tatuering, så jag borde kanske kunna vara lite mindre nervös denna gång. Den första kan man förresten läsa om här.

 

Det jag känner mig ganska säker på denna gång är att jag trivs i tatueringar, men det är fortfarande ett nytt motiv, och när det kommer till "smärtan" tror jag att det fungerar lite som kvinnor som just fött barn... Man är så glad efteråt att man glömmer bort att det gjorde ont. Får väl se vad jag säger imorgon, återkommer då. 

 

IIIIIIIHHHHH!

 

 

 

 

Mitt bland vetenskapsteori och formalia så händer det lite intressanta saker på högskolan, som seminarier och föreläsningar i socialkonstruktivism. 

 

Desto mer jag tänker på socialkonstruktivism och hur man kan se det i vardagen, desto mer irriterad blir jag. Kort sagt så handlar väl socialkonstruktivism om att ifrågasätta vad som egentligen är naturligt och verkligt, och vad som bara är en social konstruktion, bilder skapade genom dialog mellan människor som man accepterar som en sanning. En av de populäraste exemplen är antagligen genus, vad som är kvinnligt och manligt.

 

Det är så små saker, sätt vi uttrycker oss, ord vi använder, och de flesta absolut inte menar något med, men det bidrar ändå till en bild, som vi accepterar som en sanningen men egentligen inte finns. Som att bygga sitt eget fängelse. Det finns såklart många bloggar som handlar om just genus och som är mer pålästa än jag om man vill läsa om det, och vi är alla en del av det, men bara att vara medveten om det och ifrågasätta är viktigt. Inte acceptera saker bara för att "det är ju så det är", inte ens de små sakerna.

 

Snubblade idag på lite skrämmande exempel på hur kvinnor och män framställs i media, varsågoda:

 

 

Och till slut, en av mina favoritbloggar som uppmärksammande mig på den första länken, Lady Dahmer, som är en härligt uppfriskande person och ett bra exempel på att tänka lite längre.