Tror jag idag fick lite större förståelse för mödrar med förlossningsdepression och liknande som sätter ut sina barn i skogen eller dränker dem i badkaret och sedan bara fortsätter som vanligt med sitt liv. Issa bestämde sig för att vara helt omöjlig i stort sett hela resan hem till Skövde från Snesslinge. Hon ville inte vara i buren, hon kunde inte hålla sig still utanför buren, hon skrek, hon kraffsade, oavbrutet. Till slut vet man inte riktigt vart man ska ta vägen, och blir frestad att strypa helvetet. Inte för att det är hennes fel såklart, det jobbiga är just att jag inte vet hur jag ska kunna hjälpa.

 

Så, jag ska alltså verkligen inte skaffa barn på ett bra tag (om någonsin), om inte annat för barnens skull. Inte för att jag på allvar jämför min jobbiga katt med människor som mördar sina barn, men det grundar sig nog i samma känsla. Nu är vi alla hemma igen i alla fall, och nu har hon minsann sovit snällt sen vi kom hem. Hon kunde inte göra det i bilen, eller på tåget?