Till ära av studenten om tre veckor tänkte jag ta och publicera en krönika i just detta ämne. Krönikan skrev jag som en uppgift i svenska C, men det var också ganska kul att skriva om alla idéer om känslor kring studenten. Fast i krönikan framstår jag nog till en början som lite cynisk och sedan blir det smörig kliché av alltihop... men ni får leva med det. Tro inget annat än att jag LÄNGTAR GÅNGER TUSEN till studenten. Tittar redan på lägenheter och önskar de kunde skynda på det här med antagningsbesked. Men alltså, krönika:

Under nio års grundskola och tre års gymnasium har vi förberetts för det här, förberetts för att med huvudet före bli utkastade i den stora vida världen, den riktiga världen. Som om inte det vore nog ställs vi även inför ett val som antagligen är det viktigaste i vårt liv hittills, ett val som mycket väl kan avgöra hur resten av våra liv kommer att se ut. Är det så konstigt att man får lite beslutsångest? Är det underligt att man blir lite hysterisk?

 

Många har antagligen redan funderat på vad de vill göra efter gymnasiet ett tag, ändå är det svårt att undvika lite beslutsångest de sista veckorna. För de allra flesta finns tre olika huvudalternativ som är intressanta efter gymnasiet, utbilda sig, resa, eller arbeta. Men när man börjar tänka på det, hur mycket till val är det egentligen? Att få ett arbete utan utbildning är nästan omöjligt om man inte redan har det, särskilt nu under lågkonjunkturen. Resa, det kan man inte göra utan pengar, och hur man ska få pengar utan arbete är ännu en oupptäckt hemlighet. Det som finns kvar är alltså att utbilda sig, men i ärlighetens namn så räcker betygen för många av oss inte till för den där drömutbildningen. Istället slutar det med att man är fast med det där andrahandsvalet som bara är okej, inte det du drömde om. När man väl har insett detta så blir man istället hysterisk, nu därför att det känns som om man inte har något val alls längre.

 

Men hur roligt vore det egentligen om livet var en dans på rosor hela tiden, utmaningar finns trots allt där för att vi ska utvecklas och bli starkare som personer. Nu när vi snart tar studenten finns det så många nya härliga utmaningar att ta sig an. Flytta hemifrån, hitta boende (gärna trångt och långt från centrum, då blir det billigare), ordna hemförsäkring, betala räkningar, tvätta kläderna själv, i en antagligen obehaglig källartvättstuga, kanske ansöka om ett studielån som man kommer få ägna resten av livet att betala av. Som jag sa, fullt av möjligheter.

 

Ändå kan jag ärligt säga att varje fiber i min kropp längtar efter att ta studenten. Kanske är det inte riktigt så att hela världen ligger öppen för mina fötter, men det är ändå något helt nytt som väntar mig. Jag tror att vi alla är lite rädda, eller kanske skräckslagna för det som komma skall. Det där med arbete, eller utbildning, det ordnar sig nog, men kommer vi fortfarande vara lika nöjda med våra val om tio år, eller kommer vi att se tillbaka och ångra att vi inte tog chansen att göra något annat, det är det jag är rädd för. Men att stanna kvar ännu ett år på gymnasiet är nog det sista jag vill, det hade sin charm, men nu är det dags att gå vidare ut i världen och oavsett var jag är om tio år tänker jag göra mitt bästa för att se till att vägen dit blir ett äventyr.

 

Pip på er! :-)


Dagens citat:

Jag: "Vore det inte coolt att ta en bullsmet och göra en jättebulle?"