Tänkte lite på det här med att man alltid brukar skämta om att det alltid är kvinnan i förhållandet som är den dominanta, och att det faktiskt ofta stämmer i verkligeheten också. Nu säger jag inte att det borde vara så, eller att det stämmer på alla, men det är den generella uppfattningen liksom.

Jag och A är nog ett bra exempel på det här faktiskt. Det är nog jag som har sista ordet för det mesta, jag är den bossiga liksom (vore det inte för mig skulle A fortfarande feströka). Men jag tror att det finns en anledning på sätt och vis. Oftast, åter igen, inte alltid, är ju faktiskt mannen rent fysisk överlägsen, och därför är det lite naturligare att kvinnan har det psykiska övertaget, för att få en balans. Om en man skulle verka så bossig som en kvinna ofta är skulle nog många tänka sig att han utnyttjar henne liksom.

Men sen kan det finnas en annan balans också, en som bestämmer bakom stängda dörrar, och den andra bestämmer mer utåt sätt. Men det här är ju bara teorier som man inte ska ta för allvarligt på. När det gäller besluten som räknas tar man väl tillsammans ändå. Men det är intressanta saker det där, maktbalans, den finns överallt. Det skulle ju även kunna bero på att kvinnan helt enkelt är det överlägsna könet, männen fick lite extra muskelmassa som tröstpris bara. Dock tror jag att det är väldigt vanligt att någon i förhållandet är lite mer bossig än den andra, men att man såklart lyssnar på varandra.

Whatever works for you is fine by me, pip på er! :-)