Jag har alltid tyckt att det är allmän asläskigt att ringa till människor jag inte känner över telefonen. Tessie påminde mig häromdagen om hur allmänt panikslagen jag var efter första gången A ringde mig och jag svarade. I flera veckor hade jag endast igång mobilen under högst korta perioder eftersom jag inte vågade prata med honom, trots att han fått mitt telefonnummer. Om någon missat det träffades jag och A först på en rollspelssida och pratade sen över msn, sen började vi ringa, träffas... och resten är historia. Detta var i ettan på gymnasiet, Tess och jag gick i olika klasser och hennes nya klass undrade allt vad det var för konstig människa hon umgåddes med som kom in i matsalen, mer eller mindre studsande och skrikande.

Lika läskigt är det att ringa till olika officiella ställen, affärer, myndigheter och liknande. Idag var jag dock jätte duktig och ringde till East Street, imorgon ska jag åka in och visa upp tatueringen, hon ska ta kort och jag antar att vi ska avgöra om något behöver fyllas i och så också... Även i fall det antagligen bara skulle vara väldigt lite ser jag inte fram emot att sitta under nålen och hela läkningsprocessen direkt, men kan den på något vis bli bättre (även om jag tror jag är nöjd som det är, ska titta ordentligt i spegeln innan vi åker, se om det är någon linje som måste fyllas i) så är det ju självklart värt det.

Nu vill jag sova, lång dag, prov och gymmet.

Pip på er! :-)