Jag fick just en mindre identitetskris när mamma ringde och sa att mitt namnbyte nu gått igenom officiellt. Från och med nu heter jag inte längre Eriksson.

Det känns underligt hur något som bestått hela livet plötsligt är något annat. Jag är inte Eriksson längre. Naturligtvis står det fortfarande det i pass och allt sånt tills jag fått det fixat, men egentligen, så är det inte mitt namn. Det känns fortfarande som jag är Sanna Eriksson. Jag måste börja öva mig på att presentera mig, och skriva min namnteckning. Inte för att min namnteckning kan bli VÄRRE, när jag skrev Eriksson glömde jag offtast i:et. Jag tror dock att det är ett bra underligt det här, jag kan nog vänja mig, om ett par år kommer väl Sanna Eriksson bara vara ett minne blott. Det skrämmer mig lite, för jag är ju Sanna Eriksson, jag vill inte bli bortglömd. Fast det är jag väl redan antar jag, eftersom Sanna Eriksson (i alla fall den här Sanna Eriksson) inte längre existerar. spooky. 

*flera timmar senare*

Tyvärr fick jag aldrig chansen att posta inlägget förut, eftersom brandlarmet gick av och jag var tvungen att logga ut. Branbilden kom och allting, men som vanligt så fanns det ingen brand inte. Sista lektionen fick vi odla krasse och rita ed kritor, det tyckte jag om. Och på vägen hem såg vi den här:

Jag vet inte om det är solglasögonen, den coola minen, eller faktum att han barbröstad under den där trafikvästen, men bara titta på honom liksom. TITTA!

Pip på er! :-)

Dagens citat:

Jag: "Mamma är på kurs och pappa är bortrest någonstans."

J: "Vad, i Sverige?"

Jag: "Neeej, kanske typ asien, det lät lite som Venesuela tror jag, det hade i alla fall det är ljudet, typ... ieeeee"

J: "Men det finns ju inget i-ljud i Venesuela?"

Jag: "Nej, men du vet, det där... enee... typ, en vokal, en konsonant och sen en vokal, det var ett land eller en stad som hade det."