Igår kväll arbetade jag med Colour of Love för första gången under matfestivalen här i Skövde. Kanske har ni hört talas om Colour of Love, kanske inte, så jag passar på att göra lite reklam. CoL är ett projekt som drivs gemensamt av RRSL, RFSU, och RFSL ungdom, och syftet är att sprida kunskap och fakta om hur man har säkrare sex, kort beskrivet. 

Ni vet den där pappersbiten som jag jobbat heltid för i tre år?

 

Man kan tänka sig att jag skulle vara lite besviken med tanke på vad den har kostat mig i studielån, men alltså... det är ju typ silver på den, och en riktigt fin vattenstämpel. Kunde nog inte vara bättre, jag är imponerad. Dessutom fick jag lära mig att VG på engelska heter "pass with distinction" i de enskilda kursbetygen.

 

Så där är den alltså, min filosofie kandidatexamen med huvudområdet socialpsykologi. På något vis känner jag mig inte extremt mycket smartare, och jag tvivlar på att jag helt plötsligt blir erbjuden ett jobb, men ganska stolt ändå.

 

Om jag ska uppdatera oftare kändes det som det var tvunget att ske lite förändringar här, så att jag själv orkar kolla på bloggen i alla fall. Detta med webdesign, eller vad man nu kallar det när man sitter och pillar i kodmallarna i blogg.se har aldrig varit min starta sida, men nu känns det som att jag kan leva med det i alla fall. Tror jag. Vi får väl se om ett par dagar.

 

Önskar verkligen att jag hade tagit lite printscreens på bloggen under åren som gått, herregud vad här sett ut. Minns alla möjliga konstiga kombinationer och designer jag försökt mig på, den ena värre än den andra, och som sagt, inte har jag någon talang för det, så inte har det varit bra genomfört heller. Nu håller jag mig till de enkla grejerna.

 

I förrigår gjorde jag min sista dag på sommarland, och från och med igår är jag alltså helt och hållet officiellt arbetslös. Vissa dagar känns detta som en hel fantastisk värld av möjligheter som öppnas, vissa andra som att jag är några månader ifrån att behöva sälja min älskade birma för pengar och flytta hem till mina föräldrar i den lilla håla där jag växte upp. Men för det mesta är det någonstans där mitt emellan. 

 

För tillfället känns det i alla som en utmaning som jag tänker ta mig an med stormsteg liksom. Som ofta är fallet med mig känner jag ett behov av att organisera upp kaoset som lätt eskalerar mellan besök på arbetsförmedlningen, platsannaonser, och mejl hit och dit, så jag har idag skaffat mig ett skrivbord. Missta mig inte, jag har haft ett skrivbord sedan vi flyttade in i lägenheten i februari, men i skrivande stund är nig första gången jag använder det som ett, trots att jag var student fram till i juni.

 

Igår när jag skulle cykla till stationen för att ta bussen till jobbet så var cykeln spårlöst försvunnen, det var som om den hade blivit osynlig. Den står ju alltid där, precis till höger utanför porten i cykelstället. Men nu var den helt enkelt borta. Jag brukar inte låta sådana världsliga saker som att cykeln är stulen drabba mitt humör så mycket (trots att det är  tredje gången det händer), men lite sur blev jag. Sen hade jag en pissjobbig dag på jobbet och hatade världen lite.

 

Imorse var jag glad, för det skulle regna, och jag hade insett att jag kunde låna Thomas cykel för att komma till stationen. Vad tror ni jag ser när jag kommer inrullandes till min vanliga cykelparkering? MIN CYKEL! Kan fortfarande inte riktigt minnas hur jag kunde ha glömt den där, efter att cykel nr 2 blev stulen är jag väldigt noga med att inte lämna den i stan. Men glad blev jag. Fortsatte peppa regnet hela dagen, det var rätt lugnt på jobbet, och när jag kom hem bokade vi tågbiljetter för en tripp till Halmstad. Plötsligt är världen en rätt trevlig plats igen.

 

Tack för att du kom tillbaka till mig cykel, jag ska klaga lite mindre på dig i fortsätnning, jag lovar <3

 

Så var jag visst gräsänkling denna helg också. Förra gången blev det färdig fryspizza, denna gång blev det någon färdigrätt med pasta, lax och spenat. Av någon anledning känns det så galet lyxigt med färdigmat, den bara är där, färdig att ätas, och god är den också, faktiskt. Sen blev det även lite choklad, och lite chips. Äta är ungefär det jag orkar efter säsongsrekord med gäster på jobbet idag. Jag står i en väskinlämning där man lämnar sin väska och får en bricka med numret på skåpet där väskan ligger. Jag erkänner att jag vaknade med med panik och siffror i huvudet natten till idag, rädd att jag tappat bort något.

 

Nu vill jag äta mer. Jag hade visst inget vettigare än så att skriva. Detta är vad jag gör en lördag, eller torsdag, som det är i min värld. Och just ja, Issa spydde just upp den största hårrboll (korv borde det heta) jag någonsin sett.

 

Nu är jag verkligen gräsänkling. Var och handla lite nyss och nu äter jag denna framför TV:n.

 

Så var det tydligen sommar, och sommarjobb, så har haft allt för lite tid för det där med sommar. För tillfället är jag gräsänkling i lägenheten. Konstigt ord det där, gräsänkling. Jag är i alla fall helt ensam (förutom Issa förstås) fram tills imorgon kväll, och det är första gången jag är ensam i lägenheten över natten. Jag hade inte ens tänkt att detta skulle vara något värt att notera, men det känns faktiskt lite underligt, man vänjer sig så fort vid bo tillsammans och åtminstone sova tillsammans på natten även om man kanske är på olika håll under dagen eller kvällen.

 

Men jag borde väl ta vara på detta och göra sådant som inte Thomas är så förtjust i... Lyssna på tråkig populär musik och titta på romantiska komedier och sitcoms alltså? Äta pannkakor till middag? Några andra spännande förslag? Känner dock på mig att det blir en ganska ospännande dag.

 

 

Nu har vi äntligen skickat in C-uppsatsen, förhoppningsvis för sista gången, även om det kan hända att vi får någon liten komplettering att fixa utan att jag kommer gå under för det. Det känns kort sagt helt overkligt. Var det inte förra veckan vi började skriva på eländet? Ska jag inte gå tillbaka och sätta mig i en föreläsningsal i höst? Jag har gett upp det där att jag kommer slås av någon stor uppenbarelse där jag plötsligt inser det.

 

Idag var också första dagen på sommarjobbet på Skara Sommarland, ingen vila här inte. Eller jo, efter passet imorgon har jag sommarlov i en vecka. Ingen skola och inget jobb i en hel vecka, när hände det sist? Jo, vid något tillfälle förra sommaren hade jag väl någon vecka ledigt. Leeeeediiiiiigt.... Smaka på ordet ordentligt. Visst låter det bara bättre och bättre?

 

För några dagar sedan läste jag ut en bok som jag blev sådär riktigt uppslukad av, någon jag tror knappt hänt sedan gymnasiet i alla fall, på högstadiet var det så för jämnan, begravd i mina böcker som jag var. Lite tveeggat är det dock, det är svårt att leva i två världar samtidigt, så medan man är så uppslukad av en bok, hamnar resten av livet lite i andra hand.

 

Igår färgade jag håret med henna för tredje gången, fortfarande ett fan, lite kleggigt och så bara, ska göra en guide där jag beskriver hur jag gör det någon gång.

 

Och imorgon ska jag både opponera och bli opponerad på. Folk ska alltså berätta vad som är fel med vår c-uppsats och vi ska berätta vad som är fel med någonannans (det vekar anse att det är en bra idé att samma personer inte opponerar på varandra). Detta var typ min största skräck när jag började högskolan, men nu... känns det rätt okej. Det är liksom det sista stora momentet kvar, sen är det bara puts.

 

Så, det var allt jag gått och tänkt att jag borde skriva inlägg om de senaste dagarna, men nu blev det ett inlägg istället för tre.

 

Hela denna vecka har varit en lååång väntan på helgen. Tror det var i tisdags som jag första gången denna vecka sa "nu är det snart lördag", och på den vägen är det. Det är mindre än en månad kvar i skolan, ändå känns det som det varit mindre än en månad kvar i tre månader. Sen är jag klar, inget mer studentliv, inte än på ett tag i alla fall. Eller ja, jag kunde inte låta bli att söka en distans kurs i genusvetenskap i höst, så det kan hända att jag läser lite vid sidan av... vad jag nu gör? Jobbar? 

 

Ikväll blir det Afro på Actic igen, och för er som undrar, har faktiskt vågat mig ditt en gång och kört gymprogrammet sen senaste gången, men har inte riktigt kommit in i det, blir så hattigt och ja... inte riktigt kommit in i det. Men Afro blir man glad av, dags för regndans!

 

Så ja, nu blir det helg, imorgon en sväng till Göteborg, och sen får vi väl se, har en vision om att jag ska plantera något i blomlådorna som den förre hyresgästen lämnade på vår balkong. Det får avsluta detta inlägg om inget speciellt.

 

Så igår så var jag på Actic gym första gången för att få en genomgång av gymmet med en instruktör, och få hjälp att sätta ihop ett program. Det började riktigt bra, fick en ung rödhårig tjej (hur man inte tycka om folk med rött hår?) och hon verkade trevlig. Vi värmde upp lite och hon började visa maskiner som verkade passa mig. Lite pushade hon allt, en till, och ibland höjde hon vikterna och bad mig göra om det eftersom det verkade gå så lätt. Lite darrig i musklerna blev jag, men inte förrän vi gjorde några avslutande övningar, inklusive plankan, kom illamående känslorna.

 

Efter att vi var klara och jag skulle gå ner för trappan till entrén fick jag ta en paus, för jag litade inte på att benen höll riktigt, när jag väl kom ut, fick jag sätta mig ner en stund för att jag trodde jag skulle spy. Tog ett par timmar innan jag återhämtade mig. Ungefär såhär tänkte jag då: VAD HAR JAG GJORT? HUR KAN NÅGON TYCKA ATT DETTA ÄR ROLIGT? OCH VAD SKA JAG GÖRA MED GYMKORTET JAG MÅSTE BETALA FÖR I ETT ÅR?

 

När jag väl återhämtat mig så insåg jag att det inte var så illa, jag kommer nog ta det betydligt lugnare när jag är där själv, och sen finns det gruppass jag vill gå på, och tillräde till badet där man kan simma. Men en lite chockartad första upplevelse var det, min kropp är helt klart inte van vid styrketräning kan vi ju säga.

 

Men nu ska jag iväg till Snesslinge en kort visit över helgen, fira mormor och äta massor.

 

 

 

 

 

 

 

Idag är dagen det snöar i helvetet, grisar flyger, det regnar kattungar från himlen och växer gräs på elefanter... Ja, det är alltså en dag då det händer saker som inte är så troligt. Jag gick till gymmet Actic här i näheten och blev medlem. Helt otroligt är det kanske inte, har i perioder gjort det ena eller andra, och på friskis och svettis trivdes jag till och med riktigt bra, men det ligger lite långt bort nu efter flytten.

 

Ett gym har jag nog inte varit medlem på sen en kort period i mina tonår i alla fall, och på torsdag har jag bokat in en genomgång så jag ska få se vad man gör med alla de där spakarna och grejerna. Sen kan jag alltid gå på Afrodans som jag prövade på förra veckan, det är ungefär som ni tänker er att en regndans ser ut, och man får vara barfota, bara det, barfota liksom.

 

Det tar emot att jag antagligen biddrar till all vikthets och skit som redan finns vart man än tittar, så det ber jag om ursäkt för, men man mår bra av att röra på sig också har jag hört.

 

 

 

På tal om mitt inlägg varm choklad för själen så fick jag igår kväll lite mer varm choklad. Jag och Thomas såg äntligen filmen Cloud Atlas. Vad filmen handlar om är lite svårt att sätta fingret på, och den är onekligen väldigt lång och det är mycket på gång samtidigt, men för mig handlar den nog om människans ständiga kamp för rättvisa, kärlek, och varandra helt enkelt. Att det alltid kommer finnas de som fortsätter kämpa. 

 

 

Så det är mycket choklad och vettiga människor, samtidigt som jag tycker filmen är en aning nedslående också, för i filmen följer man flera olika historier som utspelar under olika tidsåldrar, och i alla dessa tidsåldrar är det en minoritet som kämpar för det som är rätt, mot en majoritet. Så lär vi oss alltså aldrig något? Kommer det alltid vara en kamp för det som är rätt och en majoritet som bara blundar för problemen?

 

Men sen är det en rolig och mysig film på sina ställen också, som rekomenderas, bara man har lite tålamod med att hoppa mellan flera olika historier hela tiden, det är nästan som fem bra filmer i en. Nu ska jag för övrigt snart iväg på årsfinal i poetryslam i Göteborg, så det är en helg full av varm choklad för själen.

 

 

 

 

 

Jag förstår att det antagligen är extremt få av mina läsare, om någon som kan känna igen sig här, men varför är det en enorm blå krabba på World of Warcrafts hemsida som pratar med mig? Och varför kan jag välja vilken hatt han ska ha? 

 

Tror jag idag fick lite större förståelse för mödrar med förlossningsdepression och liknande som sätter ut sina barn i skogen eller dränker dem i badkaret och sedan bara fortsätter som vanligt med sitt liv. Issa bestämde sig för att vara helt omöjlig i stort sett hela resan hem till Skövde från Snesslinge. Hon ville inte vara i buren, hon kunde inte hålla sig still utanför buren, hon skrek, hon kraffsade, oavbrutet. Till slut vet man inte riktigt vart man ska ta vägen, och blir frestad att strypa helvetet. Inte för att det är hennes fel såklart, det jobbiga är just att jag inte vet hur jag ska kunna hjälpa.

 

Så, jag ska alltså verkligen inte skaffa barn på ett bra tag (om någonsin), om inte annat för barnens skull. Inte för att jag på allvar jämför min jobbiga katt med människor som mördar sina barn, men det grundar sig nog i samma känsla. Nu är vi alla hemma igen i alla fall, och nu har hon minsann sovit snällt sen vi kom hem. Hon kunde inte göra det i bilen, eller på tåget?

 

Glad påsk på er från det röda huset i Snesslinge. Thomas, jag och Issa åkte ut på landet redan i torsdags för att fira påsk. Issa växlade lite mellan att vara jätte snäll och jätte jobbig under er tågresan hit, men på det hela gick det bra, och när hon väl kom hit så är hon hemma direkt och tar över stället. 

 

Igår blev det öl och pommes på Williams i Uppsala med gamla vänner, och den härliga nostalgiska bussresan hem med 00.20 bussen (fast förr i tiden åkte jag sällan hem 00.20, snarare 02.20 eller varför inte första bussen på morgon runt 06.00). Thomas förstår inte att vi någonsin orkar gå ut när man faktiskt måste ta sig in med bussen till Uppsala som tar över en timme, men det var ett äventyr det med.

 

Idag däremot ska vi måla ägg hos farmor och kanske leta lite påskägg.

 

Känner att jag måste kasta ihop ett inlägg om en av de bra sakerna som faktiskt existerar i världen såhär på söndagskvällen, nämligen vårfinalen i poetry slam i Göteborg. Efter alla dåliga nyheter och utbredd idioti som bland annat mitt senaste inlägg utmynnade i är det som varm choklad för själen att gå på poetry slam (ja, jag vet att man brukar säga "balsam för själen" men det låtter ju helt ovettigt, varm choklad är nog bättre för själen).

 

Efter att ha tittat på alla de underbara tävlande, för att inte tala om de välförtjänta vinnarna så väger det nästan upp lite av allt det dåliga och man återfår lite av sitt hopp för mänskligheten. Mer poetry slam åt folket. Vet ni vad det är borde ni kolla upp det, eller ännu bättre, gå och titta. God natt.

 

Thomas har sagt någon gång att livet skulle vara enklare om man bara var dum och inte brydde sig om allt som är fel med världen, idag är en sådan dag då jag förstår honom. Jag blir så ARG och inte tala om RÄDD av att läsa om hur världen ser på våldtäkter idag tydligen. Hade du kort kjol får du skylla dig själv, var du full får du skylla dig själv, om du flirtade får du skylla dig själv. Och uttlanden som "pojkar är ju bara pojkar", "alla beter sig lite dumt ibland" och liknande verkar inte ovanliga. Är du en lovande idrottare med bra betyg är det tydligen också okej av våldta.

 

Jag gör ett försök att förstå det här, är det att man tycker att våldtäkt inte är så illa? För min del så ser jag på det som... slutet på livet ungefär? Förstå mig rätt, jag tycker inte att man som våldtagen ska lägga sig ner och dö, men det är så allvarligt att det är mina ögon, att jag inte riktigt vet hur jag skulle kunna ta mig förbi det. Jag tror också att en våldtäkt är något som en person lever med hela livet, och därför tycker jag att det är självklart att gärningsmännen ska behöva leva med det hela livet.

 

DET SPELAR INGEN ROLL ATT DIN SON BARA ÄR 17 ÅR, FLICKAN HAN VÅLTOG MÅSTE LEVA MED DET HAN GJORDE TILLS HON DÖR, OCH HON HAR INTE ENS GJORT NÅGOT FEL, SJÄLVKLART SKA DIN SON FINNAS MED PÅ LISTAN MED SEXUALFÖRBRYTARE TILLS HAN DÖR!

 

Sen om denna pojke nu förändras och inser hur vidrigt de han gjort är, fantastiskt, men det förändrar inte att flickan måste leva med vad som hänt.

 

Så, vill ni se lite vad jag pratar om så har bloggaren Zombielicious sammanfattat olika kommentarer kring våldtäkt som är en av anledningarna till att jag skriver överhuvudtaget, gå hemskt gärna in och läs. Anledningen till att jag skriver är just att jag blir så rädd, att dessa kommentarer som borde vara omöjliga faktiskt finns och jag liksom inte vet vart jag ska ta vägen, något måste förändras, NU!

 

 

 

Tre timmar med nålar som penetrerade huden blev det i förmiddags. Sist tog det drygt två timmar och kommer ihåg attt jag då tänkte att jag inte skulle göra något som tog längre tid än så. Men det gick. Till en början, liksom sist, är det verkligen inget att klaga över, jag tänker mig att det känns lite som det ser ut att kännas, som en liten vibrerade nål mot huden, känns lite som en epilator för övrigt. Men när det känns som minst är det nästan behagligt, medan när det gör mycket ont så känns det som en betydligt större och elakare nål som går in till benet typ. Vilket av dessa man känner verkar bero mycket på vart man tatuerar och med vilken nål, för mig var det värst närmast handleden och närmast armvecket.